Hej!
Vi är nu två personer i ett musikprojekt som ännu är i sin linda. Båda av oss (trummor och 6/7/8-strängad gitarr) är väldigt öppensinnade till musik; vi älskar helt enkelt bra musik. Med det sagt är vi givetvis stöpta i den stenhårda jävla skitmetallen med en insikt av att varken den snabbaste, hårdaste, meckigaste eller mest välmixade musiken alltid är den bästa.
Ett bra stycke musik är livet definierat; den berättar en historia, framkallar känslor och låter lyssnaren bygga upp en iver till att får höra hur dramat slutar. Detta innebär att musiken måste låta lyssnaren beröras på ett milsbrett emotionellt spektrum; en frustration bara en oskuld kan uppleva, sorgen av att förlora någon du älskar, lugnet av att vandra naken över ängar och skog och den enorma jävla ilskan av att sparkar sönder tårna på sängbenet.
Det vi går igång på musikaliskt är:
Det feta jävla 8-strängade chuggandet som Meshuggah välsignat oss med; om inte bröstkorgen imploderar och exploderar om vartannat i en tidsignatur från Saturnus, samtidigt som nacken kastas sönder till en cymbal i 4/4 är det inte metal.
Det härliga gunget och fotstampandet i blues. Att bara låta huvudet svaja lugnt och känna att livet är piss och inte blir bättre än så här, men att whiskeyn i alla fall smakar gott. Djup depression med någon typ av acceptans, på något vis. För när allt summeras på dödsbädden spelar inget någon roll, så länge man vaggar in i döden på en smekande basgång.
Den melankoliska känslan av att fumla i mörkret till ett repetitivt och jävligt odefinierat riff som spelas så länge att du inte längre vet vilket år det är. Eller vilken planet du befinner dig på, för den delen. Endast när lyssnaren förlorar sin verklighetsuppfattning flera minuter in i ett riff kan den få kontakt med sin skapare.
Total jävla aggression. Här återfinns också glädje. Fyra snabba slag på virveln är allt som krävs för att en tsunami av århundraden av kollektiv och undertryckt frustration ska frigöras med total ödeläggelse. Och vem kan låta bli att le som en idiot till det? Och tro för allt i världen inte att en massa gorilla-growlande med texter om slakt är ilska för oss. Det är under vår värdighet. Riktigt ursinne kräver genuint vansinne. Drömmar om att skära lemmar av oskulder är bara sinneslöst. Och töntigt.
För att summera vill vi komma i kontakt med en basist och en sångare som älskar bra musik som anspelar på ovan nämnt dravel. Det viktiga är således inte att du, liksom oss, äter Bleed till frukost. Det enda som spelar roll är att du känner att du vill spela skiten ur ditt instrument och locka fram ljud och nyanser du inte trodde fanns.
Less is more.
Tack för oss.
//Daniel och Simon
Lägg in annons 